MUSIKEN
Tänk om Musiken varit en person som hade en (ganska så dysfunktionell) familj...?
Musik… har varit mitt sällskap sedan jag var mycket liten.
Vi har haft en från och till relation. Precis som den där tjejen du inte kan
vara utan, men när ni är tillsammans inser du hur komplicerad tillvaron blir
med henne. Många gånger är det inte hon som är problemet, utan de runt omkring
henne. Hennes bildliga ”familj” som hela tiden sliter och drar i henne. De vet
vilken påverkan hon har på omgivningen då hon börjar sjunga. De ser så många
imaginära scenarion målas upp på sina näthinnor. Drömmar och visioner med dem
själva i centrum – inte… hon. De kan till och med tjäna stora pengar på henne
och där har vi pudelns kärna.
Vi har den struliga systern, som hittar på alla huvudlösa
projekt som aldrig besannas. Hon är ostoppbar. När det ena projektet dör för
att det var alltför orealistiskt att kunna genomföras, hittar hon bara på ett
nytt. Även det lika huvudlöst och ogenomtänkt. Eller brorsan som stjäl det
mesta hon tjänar, så hon aldrig kan leva på musiken, utan måste ha ett annat
jobb på sidan om. För att inte tala om pappan, som råder henne att köra hitsen
från förr. Det är säkra kort, tillägger han och lägger en faderlig hand på
hennes axel.
Sedan har vi den pratglada fastern som älskar att tomprata.
Hon lovar teveframträdanden och proffsinspelningar i kända studios. De blir
naturligtvis inte heller av. Syrrans pojkvän, som utger sig att vara en
virtuos, men som alltid lyckas undvika att bevisa det. Sedan kusinen, som
aldrig lär sig att passa tider och kommer med undanflykter så fort musiken ber
honom göra något. Det handlar inte om något övermänskligt, för sådan är inte
musiken. Hon möter dig där du står och är.
Morbrodern säger att hon inte kör tillräckligt sofistikerad
musik (som han givetvis själv gör). Vad han glömmer, är att det nog bara är en
begränsad del av mänskligheten, som orkar med tre till fyra minuters solon för
vardera bandmedlem innan låten är klar. Men i sina egna ögon är han pinnhålet
över alla andra. Mostern är den andliga av familjen. Hon säger åt musiken att
det är synd att lyssna på den musik resten av familjen lyssnar på. Hon säger
att hennes gåva kommer från Gud, men ändå har hon en egen dold agenda i sin
”omsorg”. Att alla ska se att det var HON som fick musiken att komma till
”hennes” kyrka.
Familjen har en halvbrorsa. Han propagerar för revolution
och vill ha med sig henne för att förändra världen. Krossa förtryckarna och
sluta spela fascisternas slisk. Sluta göda skivbolagsdirektörerna och andra
utsugare. Efter Sovjetunionens fall har han dock varit lågmäld. Hans dröm om
ett socialistiskt idealsamhälle gick i kras samtidigt. Han tröstar sig därför
med rikliga mängder alkohol. Vid dessa överförfriskade stunder skäller han på
resten av familjen för deras lättja och egoism.
Så där sliter och drar de i stackars musiken. Mamman verkar
vara den enda vettiga. Hon månar om sin dotter, musiken. Hon önskar att det ska
gå bra för henne. Hon ställer inga krav på henne, vilket kan verka omtänksamt,
men vilket tyvärr gör, att hon heller aldrig vågar ta några risker.
Musiken har haft många älskare. De flesta har svikit och
bedragit henne. De säger sig älska henne, men behandlar henne med torr cynism
och gör ägaranspråk på henne, som de aldrig egentligen har mandat att göra. De
har musiken som en trofé. De skryter om hur de förfört henne och hur hon låtit
under dessa stunder. Men de har i själva verket aldrig… älskat henne. Bara
förgripit sig på henne. Hon har fått vara en bekräftelse på deras ego, istället
för att bli värderad för den hon är.
Hon har en rad vänner, men de tycks bara gilla henne för att
det gör dem mer hippa än andra. De får en status av att känna henne. De är
typiska solskensvänner som bara dyker upp när hon mår bra. Ofta får Bluesen
trösta henne då de är borta med vinden. Men det gör han bra, ska tilläggas.
Bluesen har inget svek, men han vet hur det är att bli sviken. Han har väl
varit den som synts mest i hennes liv.
Jag älskar musiken. Hon vet också om det. Vi har aldrig
offentligt ”gjort slut”. Jag har sagt att jag inte kan vara utan henne, oavsett
vad andra tutat i henne. Hon lutar sig, dessa gånger, mot min axel. Frågar mig,
med dystert tonläge, hur det kunde bli så här. Vi som älskade varandra så. Vi
som inte kunde vara utan varandra, ens en timme då det begav sig. Vi som gav
varandra kärleksrysningar utefter ryggraden. Vi som följde varandra ända upp i
den totala extasen, där vi nästan kunde vidröra Guds ansikte. Vi var kompletta
och alla trodde på oss, fastän skälen och motiven bakom, ofta var rätt grumliga
och tvetydiga. Alla såg på oss och intygade att de där två, de älskar verkligen
varandra.
Vi var otroligt kära i varandra. Så pass att det inte fanns
plats för någon annan. Det sorgliga är att det var för många som ville lägga
sig i vårt förhållande. Styra och bestämma över vår kärlek. Berätta för oss hur
kärlek såg ut enligt deras definitioner. När vi inte gjorde som de ville, blev
de sura och ibland rent hotfulla. Pikade oss och psykade oss efteråt.
Hon är fullt på det klara över att jag helt enkelt inte kan
med hennes familj. Vår personkemi stämmer inte alls överens. Det är deras fel
att jag inte längre kan ha en sund och ostörd relation med henne. Hon gör allt
hon kan för att fixa till situationen. Men det är alltför många, som anser sig
ha äganderätt på henne, för att vi två skulle kunna bli ett en dag. Vi gnolar
tillsammans när jag är ute och går. Hon kommer med nya melodiidéer när jag
sitter på altanen och läser. Helst när jag ska sova, verkar hon vara i
toppform.
– Inka, du måste bara höra den här basgången! Jo! Snälla,
jag lovar du ska få sova sen. Den passar så bra med de här ackorden, lyssna! Är
det inte häftigt, viskar hon i falsett.
Morgonen därpå har jag glömt allt hon gav mig. Inte får jag
fram det heller, hur hårt jag än söker minnas. Ibland lyckas jag ha mobilen vid
sängbordet. Nynnar halvhest och sömndrucket in melodin. Kommer sen på att
ackorden hon spelade är totalt borta ur minnet. Under dagen sjunger och spelar
hon på. Ibland sätter jag mig bara med gitarren ute och väntar på henne. Hon
gillar att jag krusar henne och kommer snart trippande, med ett jätteleende
över hela ansiktet. Musiken lägger sina händer på mitt huvud. Jag tragglar på
tills slingan hon gav mig sitter. Då visar hon mig på variationer och snart har
vi en refräng och ett stick.
Jag kan se hur hon ivrigt hoppar jämfota och slår ihop
händerna då hon landar.
– Känns som förr, Inka… visst kommer du ihåg?!
– Älskling, hur skulle jag kunna glömma!? Vid de orden
flyger hon på mig och kramar mig hårt.
– Du och jag, för alltid, eller hur, Inka?!
– För alltid, svarar jag och sluter ögonen.
Ingen kan få mig på så gott humör som hon. Få mig känna
livets puls vibrera igenom mig. Hur livets flöden strömmar igenom min varelse.
Det kanske inte är extraordinärt och ekvilibristiskt, men det är personligt. en
gåva hon bara ville ge – mig. Det kanske bara innehåller tre, fyra ackord, men jag
ryser av omtanken från henne.
Jag har sagt att jag vill undvika offentligheten och hon
förstår. Vi träffas på tu man hand, istället för de stora arenorna. När allt
kommer omkring började ju alltihop med… henne och mig. Två störtförälskade i
musikens äventyrsland.
